Izabelle

När man väl lever såhär i en bonusfamilj som jag numer gör så får man en del tankar om alltihopa.

Jag tycker inte att pappa är något man bara är, man måste förtjäna att få vara pappa oxå... egentligen kan vem som helst bli pappa utan att ha biologiskagener beroende på hur de behandlar barnet.
För mig känns det verkligen som att jag lever i en kärnfamilj trots att jag vet att Benjamin inte är Addes biologiska barn, däremot så behandlar han verkligen Benjamin som att det vore hans eget. Och det känns så otroligt bra, att få ett sms ibland där det står "jag älskar dig och Benjamin så otroligt mycket".

Han ställer upp på Benjamin precis som det vore hans eget barn, jag tänker inte ens på att vi är en bonusfamilj då jag utan problem kan räkna med att Adde tar hand om Benjamin om det är nåt jag ska iväg på, det är så självklart. Han engarerar sig och frågar i princip varje dag när jag hämtat Benjamin på dagis om allt gått bra på dagis, om det gått bra att hämta Benjamin osv...
Det känns faktiskt så underbart att det kan vara såhär, att han tagit till sig mitt barn så otroligt mycket och jag tror det är därför allt fungerar så bra oxå.

Visst kan vi ha olika syn på uppfostran ibland, men det har man ju även om man lever med den biologiska pappan. Bara en sån grejj kan man ju oxå se positivt egentligen, att han engarerar sig i uppfostran.

Jag hänger ju en hel del på familjeliv och man blir mörkrädd hur en del bonusföräldrar beter sig mot sina bonusbarn, de hatar dem, avskyr dem, önskar att de försvann osv... Hur kan kan som biologisk förälder acceptera detta och fortsätta leva med bonusföräldern? Barnen måste gå först i alla lägen tycker jag, och skulle jag leva med nån som inte var snäll mot mina barn så hade den personen fåttt gå helt enkelt.

Så jag får inse att jag har haft tur, fast å andra sidan hade något annat varit oacceptabelt. Adde har redan från första stund vi började träffas acceptera att jag har barn och han har aldrig någonsin sett problem i det, eller tycker det är jobbigt.
En stor anledning att vi väntar vårat gemensamma barn är Benjamin, Adde har aldrig tidigare kunnat tänka sig barn, det som fick honom att ändra sig var Benjamin, att han såg hur det kunde vara att ha barn och att han ville ha ett "eget" barn, eller ett till barn som vi säger här.

Jag har ju länge velat ha ett syskon till Benjamin så det gjorde jag klart tidigt i vår relation, men att vi skulle skaffa barn så tidigt som vi faktiskt gjorde det trodde jag väl kanske inte. Vi hade bara varit tillsammans i 1 månad innan vi plockade ur min spiral och sen tog det fem försök innan bubbel etablerade sig i magen.

Och det känns så bra att han är så engagerad i allt som händer, i Benjamins liv, i Bebisens liv... Att han vill ta del av allt... att han verkligen vill följa med till barnmorskan när han kan, att han följde med till sjukhuset när Benjamin opererades.
Att han från början faktiskt har gått upp på nätterna till Benjamin när han har vaknat... Jag blev faktiskt förvånad över det när det hände första gången... Och nu är det mer regel än undantag att det är han som går upp. Han har varit med och torkat spyor om nätterna, bytt kisslakan osv...

Och vem kunde tro det om honom? Jag har aldrig sett Adde som den personen som tar sådant ansvar. Och jag hade absolut inte kunnat se mig själv tillsammans med honom och nu så anser jag att jag inte kunnat få det bättre. Det är lixom inget snack om saken, vi är en hel och fungerande familj! Och det känns så bra. Och jag är lycklig, jag hoppas och tror att alla i denna familjen är lyckliga.

Ibland så är jag så otroligt negativ och är det lite tjafs så tar jag det så hårt, men man måste även försöka se det positiva och det är att vi har det faktiskt bra, jag har haft tur och jag måste försöka se det så även när jag är deppig.

Nu blev det värsta långa inlägget, men om nån orkat läsa allt så vore det kul med lite reflektioner :)