Izabelle

Idag är det precis 1,5 år sedan vi blev tillsammans, det är faktiskt en ganska underlig konstellation detta förhållande.

Sommaren -08 festades det på ganska så rejält, party mest varje helg, med de vi festade med fanns Adde, personen jag starkt ogillat sedan typ 4 år tillbaka, och det var ömsesidigt han gillade knappast mig heller. Fine lixom, mer puckad person hade jag ändå kunnat leta efter och aldrig hitta, dessutom såg jag honom som ett stort fyllesvin. Hur han såg på mig vet jag inte riktigt men inte på ett bra sätt iaf.
Sommaren gick och i slutet på sensommaren så hade vi faktiskt kul ihop ute när man sågs på tex statt, men det var från min sida ingenting annat än på det vänskapliga planet, jag kunde inte ens tänka mig att röra honom av vissa anledningar som inte behöver skrivas här, men det var iaf en person jag på många sätt och vis inte får röra då det sårar andra.
Det flöt på, en dag gick jag in på rosenbergs där han jobbade, skulle framkalla kort tror jag... då frågade han om han kunde få bilder från utekvällarna, jag tar ju alltid kort :P Och jovisst han fick min msn för att jag skulle kunna skicka bilderna.

Tiden gick och han hörde av sig på msn då och då, vid ett tillfälle hade jag skrivit på min status på msn om nån ville hänga med på promenad. Han sa att han kunde följa med, tro mig jag var skeptiskt... gå ut och gå med han, själv? Inte längre på en krog utan själv, vad skulle jag ha att säga honom? Vad skulle han ha att säga mig?
Men vi gick på promenaden, jag hade Benjamin med mig och det var fortfarande bara på vänskaplig basis. Jag hade verkligen aldrig en tanke på att det skulle bli mer, han var ju verkligen inte ett pojkvänsmaterial och ingen jag skulle lita på precis.

Promenaden flöt på och vi babblade, sa hejdå och sen var det bra med det.
Han började sms:a mig och vi pratade mycket mycket på msn, tog några till promenader och nånstans så måste det ha hänt något? För oss båda även om åtminstone jag försökte förneka det i det längsta. Jag hade åtminstone två viktiga anledningar till att inte låta det bli mer än vänskapligt.

En natt gick jag hem till honom efter en sak som hänt här hemma, jag var ute och gick till att börja med och han smsade och frågade vad jag gjorde, jag sa som det var att jag var ute och han bjöd hem mig, satt och kollade en film mitt i natten där och sen gick jag hem, inget mer med det. Hade han varit intresserad så hade han ju gjort ett move då så jag tänkte att det är ju lugnt och alltid kul med kompisar. Så jag var absolut inte beredd på vad som komma skulle.

En dag hängde han med mig hem efter vi tagit en promenad, låg och kollade på tv'n i varsinn ände av soffan, varpå han börjar fingra på min ena hand, och jag undrar väl lite vad han håller på med och tänker att detta är ju inte bra, sen ledde det där fingrandet till hångel, och till min egen förvåning så sätter jag inte stopp! Och efter den gången så var det ju kört... hur det hände och varför det hände det har jag ingen aning om, men vi var helt överens på att det var något mellan oss och ingen skulle få reda på det av vissa förklarliga anledningar.

Vi började träffas mer och mer, var ofta hos honom och åt frukost, tog promenader och sågs ute... i smyg fortsatte vi ses och det ena ledde till det andra... vi kunde inte hålla oss i från varandra fast vi visste att det var så fel. Vi kom överens om att om nån skulle börja få abstinens efter den andre så skulle vi sluta ses, för det fanns ju inga känslor inblandade, yeah right!
Jag minns när vi gjorde överenskommelsen att det kändes som att en kniv högg i mig, för då fattade jag att han kände inte något alls för mig och jag hade fått känslor för honom, men det ville jag absolut inte att han skulle få veta så jag höll huvudet kallt.
Och seriöst vad hade jag tänkt mig? Han i mina ögon då skulle ju aldrig vara någon jag skulle kunna tänka mig att leva med, hallå jag har barn och han i mina ögon var helt olämplig till att vara med nån som har barn, så jag försökte se det som en kul grej.
Men jag vet oxå att jag hade aldrig gjort något med honom om jag inte fått känslor och känt att det var något speciellt, för jag satte så jäkla mycket på spel, det gjorde inte han.

Tiden gick och folk började prata men vi hävdade att vi bara var kompisar, tror inte nån av oss riktigt ville erkänna ens för oss själva vem det faktiskt var vi var med, men vi började ses mer intensivt, det där med att säga till när man fick abstinens var som bortblåst ungefär.
Tillslut så kröp det fram att han ville vara med mig, och jag ville vara med honom, allt kändes bara så rätt!

Så dagen kom då vi blev tillsammans och det var dax att släppa bomben för omgivningen... eller rättare sagt jag var tvungen att släppa bomben, han brydde sig ju inte så mycket om vilka som kom i kläm om man säger som så. Det var hel hemskt för mig och jag har aldrig haft så mycket ångest i hela mitt liv för det som hänt och det jag gjorde, jag tvekade långt in i det sista... men det var ett faktum tillslut att jag sårade de som stod mig närmast, det gjorde så himla ont men jag visste ju att jag förr eller senare var tvungen, det gick inte att hålla hemligt längre och jag ville inte hålla det hemligt.

Det blev officiellt att jag och han blev tillsammans den 25 oktober 2008, jag var världens lyckligaste samtidigt som jag var världens olyckligaste, jag satte alla insatser på ett bräde, på en person jag starkt ogillat i flera år. På ovissheten att vad händer nu?
Inom mig visste jag att detta var så rätt det kunde bli, var det någon jag skulle satsa på och det skulle bli långvarigt så var det han, jag bara visste det för jag visste tidigt att han hade fått riktigt riktigt starka känslor för mig, även om han aldrig sa det, även om han aldrig ens antydde det. Det bara kändes.

Nu när vi inte behövde smyga runt längre så flöt allt på så mycket bättre, dock hade jag ett stort problem, han rökte, jag är allergisk och höll på att få spatt så han fick faktiskt sluta och det gick överförväntan, sen har ju jag min alkohol och fyllepolicy, jag har barn och då kan man inte supa skallen av sig, som tur var så gav han upp det med, vilket jag än idag är riktigt förvånad över.

Vi började prata barn rätt tidigt, jag hade ju varit sugen på barn i kanske två år redan sen innan och ville väldigt gärna ha ett till innan jag fyllde 30, men att HAN skulle vara sugen på barn vore ju som att grisar skulle börja flyga, ja menar, adde som pappa? Hallå helt otänkbart. Så var det då, så tro att jag blev förvånad när han efter 1 månad säger åt mig att plocka ur spiralen för vi satsar, vi bodde inte ens ihop, jag hade inte en tanke på att flytta ihop heller med tanke på Benjamin och att jag är livrädd för att ingå ett samboskap (och det skulle ju dröja innan jag vågade ta det steget) men barn kunder jag absolut tänka mig att skaffa, så vi plockade ut den. Och redan då var det ju ett faktum att vi ville ha barn, han ville ha barn med mig? Helt otroligt :)

Tiden gick, han pratade hela tiden om hur han längtade efter att jag skulle bli gravid, han verkligen längtade efter ett barn, och jag har aldrig varit med om det, vi hade det så fruktansvärt underbart och för första gången någonsin så kände jag mig riktigt riktigt älskad. Och jag älskade honom som en tok! Det tog 5 månader innan jag blev gravid, dagen innan valborsgmässoaftonen, dagen efter min födelsedag 2009 visade det ett plus på stickan. Vi var överlyckliga!

Sen kom det en ganska jobbig tid iomed min graviditet, illamående som en gris var jag mest hela tiden, han gjorde mig illamående, han luktade illa, han fick inte ta i mig, han fick inte sova i samma säng de gånger han sov hos mig osv... Det hade varit lika tufft om vi varit tillsammans i fem år innan som den korta stund vi varit tillsammans. Jag mådde inte bra, han fick hjälpa mig med allt vilket inte var det lättaste heller eftersom vi fortfarande inte bodde ihop. Vi pratade om att flytta ihop, jag har jätte ångest över att bo ihop med någon så det dröjde ända till 1 novemver 2009 innan vi flyttade ihop, och jag tvekade även efter det. Men nu var vi iaf sambos med ett barn påväg.
Han längtade verkligen efter vår lille krabat, han var en sån helt annan människa än jag någonsin kunnat tro... jag föll stenhårt för en person jag tidigare hatat, det är underligt men för honom var det ju precis likadant. Vilket faktiskt betyder att man ska inte dömma hunden efter håren.

december gick och vi väntade och väntade på att lillkillen skulle komma ut, vi hoppades ändå på att han skulle komma efter nyår iaf... och det gjorde han, det 2 januari såg han dagens ljus. Och Adde hade blivit pappa, vem kunde tro det? :P Och jag vet att han var lycklig över det, hans tårar sprutade när maxilliam kom och allt han kunde säga var "kolla älskling va fin han är, kolla" vet inte hur många gånger han upprepade det, jag var mest trött hehe.

Nu är Maxilliam snart fyra månader och jag och Adde har varit tillsammans i 1,5 år och vi har gått igenom mycket under denna tiden.
Han har friat, på disneyland den 21/2-09 förlovade vi oss, han gick ner på knä framför törnrosas slott på disneyland och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag sa uppenbarligen ja för ringen sitter på fingret och nästa sommar blir det nog av, skulle ha blivit denna sommaren men det kom lite emellan som gör att vi inte hinner med att planera in ett bröllop. Maxilliam upptar all tid, dessutom har vi Benjamin som tar upp all tid.

Känns som vi gjorde allt i fel ordning mot vad man brukar, oftast flyttar man ihop, förlovar sig, skaffar barn, vi körde omvänd ordning, skaffa barn, förlova sig, flytta ihop. Men det var det som funkade för oss, eller för mig åtminstone. Jag hade kunnat leva som särbo mycket längre, ville egentligen inte alls bli sambo, inte pga av honom utan pga mig själv. Men när man har barn så gör det saker lättare om man bor ihop och nu har jag faktiskt börjat smälta och släppa lite på mina svårigheter med att vara sambo, men det tog 5 månader...

Han gjorde mig till den lyckligaste i universum och jag hoppas att den tiden kommer komma tillbaka, jag hoppas han älskar mig lika mycket som han gjort innan och att han inte vill leva utan mig för jag vill då absolut inte leva utan honom.

Det är underligt vilka vägar livet tar, det man absolut inte kunnat tro eller ens tänka sig händer, för seriöst hur många trodde att han skulle vilja ha barn? Att han skulle skaffa barn? att han skulle kunna vara seriös? Inte jag iaf, och definitivt inte med mig. Men så blev det och vi har vår lilla familj nu... vi och två barn.
Allt som var så fel blev så rätt.

Så kan det gå :)