Ilsket barn
Ibland ligger det nära tillhands att skänka bort barnet på blocket... tanken finns ju där iaf *grrr*
Benjamin har stökat ut varenda grejj i hela sitt rum, och då menar jag verkligen varenda grejj! I två dagar han han lovat att städa men ingenting har hänt, så idag började jag hjälpa honom, och det gick bra till en början.
Sen fick han ett hysteriskt utbrott för att han inte fick äta sin frukost som stått framme i flera timmar, Adde hade gjort frukost åt honom innan han gick till jobbet, och Benjamin har inte rört den, förens nu när jag skulle plocka bort den.
Då blev det liv i luckan, jag är av åsikten att har han låtit frukosten stå i flera timmar utan att röra den så ställer inte jag mig och gör ny frukost, han är så stor att han får äta när det är han själv som bett om att få.
Jag tycker det är stor skillnad att få mer frukost när man har ätit upp den man har, än att få en till frukost bara för att han låtit bli att äta den som han fått från början.
Så han blev ju hysterisk och började skrika, jag tycker inte man behöver skrika och bete sig illa utan ta det lugnt, så jag sa till honom 3 gånger, sen stängde jag av tv'n.
Då blev det såklart ännu mer liv i luckan men jag tycker inte att man ska få se på tv om man beter illa och han vet mycket väl om dessa regler.
För man måste ha regler annars brakar allt ihop.
Han blev jätte arg på mig, smäller igen sin dörr och börjar skrika "dumma mamma", sen kastar han grejjer och har sig. Så länge han håller sig på sittt rum när han avreagerar sig så tycker jag att det är rätt ok. Han måste ju få vara arg lixom, men det får ju inte heller gå helt överstyr.
Sen är det ingen idé att gå in och prata med honom förens han har lugnat ner sig, för det bara göder det hysteriska utbrottet ännu mer. Så jag ignorerar honom tills han lugnat sig, och det gör han ju alltid.
Sen kommer han ut och säger förlåt för att han skrek, jag försöker oftast förklara att han behöver inte säga förlåt för arg har man rätt att bli men man behöver inte skrika utan kan försöka lyssna.
Detta med uppfostran är verkligen svårt ibland.
Han slåss i vart fall inte och det är jag väldigt tacksam för, för man ser ibland barn som smäller till sina föräldrar i ansiktet osv när de är arga, Benjamin kan bli hur arg som helst men aldrig att han försöker slå mig. Och det är en sak som är väldigt positiv.
Men sen tycker inte jag att barn som skriker ska få precis som de vill för det är ju att visa att det beteéndet är ok och det tycker inte jag att det är. Så på nåt sätt måste man ju ändå markera.
Hur gör alla andra?
Benjamin har stökat ut varenda grejj i hela sitt rum, och då menar jag verkligen varenda grejj! I två dagar han han lovat att städa men ingenting har hänt, så idag började jag hjälpa honom, och det gick bra till en början.
Sen fick han ett hysteriskt utbrott för att han inte fick äta sin frukost som stått framme i flera timmar, Adde hade gjort frukost åt honom innan han gick till jobbet, och Benjamin har inte rört den, förens nu när jag skulle plocka bort den.
Då blev det liv i luckan, jag är av åsikten att har han låtit frukosten stå i flera timmar utan att röra den så ställer inte jag mig och gör ny frukost, han är så stor att han får äta när det är han själv som bett om att få.
Jag tycker det är stor skillnad att få mer frukost när man har ätit upp den man har, än att få en till frukost bara för att han låtit bli att äta den som han fått från början.
Så han blev ju hysterisk och började skrika, jag tycker inte man behöver skrika och bete sig illa utan ta det lugnt, så jag sa till honom 3 gånger, sen stängde jag av tv'n.
Då blev det såklart ännu mer liv i luckan men jag tycker inte att man ska få se på tv om man beter illa och han vet mycket väl om dessa regler.
För man måste ha regler annars brakar allt ihop.
Han blev jätte arg på mig, smäller igen sin dörr och börjar skrika "dumma mamma", sen kastar han grejjer och har sig. Så länge han håller sig på sittt rum när han avreagerar sig så tycker jag att det är rätt ok. Han måste ju få vara arg lixom, men det får ju inte heller gå helt överstyr.
Sen är det ingen idé att gå in och prata med honom förens han har lugnat ner sig, för det bara göder det hysteriska utbrottet ännu mer. Så jag ignorerar honom tills han lugnat sig, och det gör han ju alltid.
Sen kommer han ut och säger förlåt för att han skrek, jag försöker oftast förklara att han behöver inte säga förlåt för arg har man rätt att bli men man behöver inte skrika utan kan försöka lyssna.
Detta med uppfostran är verkligen svårt ibland.
Han slåss i vart fall inte och det är jag väldigt tacksam för, för man ser ibland barn som smäller till sina föräldrar i ansiktet osv när de är arga, Benjamin kan bli hur arg som helst men aldrig att han försöker slå mig. Och det är en sak som är väldigt positiv.
Men sen tycker inte jag att barn som skriker ska få precis som de vill för det är ju att visa att det beteéndet är ok och det tycker inte jag att det är. Så på nåt sätt måste man ju ändå markera.
Hur gör alla andra?
Kommentarer
Trackback
